🇬🇧 When I go out to work with my horses I never ever want it to feel like work, for them or for me. I want my horses to look up and feel joy when they see me arriving. I want them to come and meet me, eager to follow me whether we’re going out on a forest adventure or simply going for a play session in the arena.
When my horses are interacting with me I never ever want them to be scared of doing the wrong thing or letting their voices be heard. I want them to be able to voice their concerns, wishes and opinions with confidence. I wish for them to feel as free as they possibly can, both mentally and physically. I want them to have the right tools and the knowledge to communicate with me without ever having to fear negative consequences.
The reason why I got so tired of classical dressage was that it felt like I was a puppeteer, pulling the strings of soulless puppets, making them move and dance precisely the way I wanted them to. The thrill of riding faded as I put it all and what I was doing in perspective. Did my horse even want to be with me? Did he even like me? Did I matter to him? Did he feel joy when he was with me? I realised that I had never asked or even tried to find the answer to those questions.
That was the point where I reached a crossroad. Either I choose to continue on the safe, comfortable path I was already on or I start walking down a new path. I assume you have already figured out what I chose!
As I left everything I knew behind me I found myself stumbling in the dark for quite some time. But lets skip all the hard parts and just take a look at where I ended up, 10 years later!
Today, my biggest struggle is usually leading my horses back to the pasture after a training session because they don’t want the session to end. I go for walks with my ponies in the forest without even a halter on. That was an impossible, unobtainable dream 10 years ago! Alvin is doing piaffe at liberty and even my big clumsy draft horse is flowing across the arena like a dancer – without a rider or even a single piece of equipment, tack or touch on his body.
My vision and my goal is having horses that willingly choose to participate. Horses who know their strength and take pride in their own movements. I want our training sessions to be like a dance where me and my horse take turns leading. I want to smile and laugh and feel when I interact with my horses, and I want them to feel the same.
I now feel like I am at a place in life where I have found my way, the path that is right and true for me. The path is not always straight forward or easy to walk on, but it is strikingly beautiful. By offering my services as an online trainer/coach I hope I can help my clients find the path that is right for them and assist them on their journey.
🇸🇪 När jag går ut för att jobba med mina hästar vill jag aldrig någonsin att det ska kännas som jobb varken för dem eller mig. Jag vill att mina hästar ska titta upp och känna glädje när de ser att jag kommer. Jag vill att de ska komma och möta mig i hagen och längta efter att få vara med mig – oavsett om vi ska ut på äventyr i skogen eller om vi ska till ridbanan för ett träningspass.
Jag vill aldrig att mina hästar ska vara rädda för att göra fel eller för att göra sina röster hörda. Mina hästar ska känna att de får lov att vara öppna med sina känslor, åsikter och önskemål. Jag vill att de ska känna sig så fria som det bara går, både psykiskt och fysiskt.
Anledningen till varför jag tröttnade på klassisk dressyr var för att det kändes som att hästarna jag red på var själlösa dockor, och jag var den som drog i trådarna och fick dockorna att dansa åt det håll jag ville. Ville min häst ens vara med mig? Tyckte han om mig? Betydde jag något för honom? Kände han sig lycklig och stark när han var med mig? Jag insåg att jag aldrig någonsin hade ställt de frågorna.
Det var då jag fann mig själv vid ett vägskäl. Antingen fortsätter jag likadant som jag alltid har gjort, på samma bekväma stig jag alltid har gått – eller så väljer jag att vika av på en ny stig. Vid det här laget har ni säkert redan förstått vad jag valde! Den nya stigen var dock mycket jobbigare och mer utmanande än vad jag hade förväntat mig och jag famlade runt i mörkret länge. Jag hade förväntat mig magi och rosa moln men mitt självförtroende bara sjönk i botten…
Jag tycker dock att vi hoppar över de jobbiga bitarna och tar en titt på var jag är nu – 10 år senare! Idag är min största utmaning oftast att få med mig hästarna ut från ridbanan när vårt träningspass är slut. Jag går promenader i skogen med mina ponnyer helt lösa, utan ens en grimma. För 10 år sedan var det en avlägsen omöjlig dröm… Min lilla minishettis Alvin gör piaff utan utrustning och till och med min stora klumpiga ardennerhäst svävar fram över ridbanan som en graciös dansare när vi tränar, helt utan ryttare och utrustning.
Min vision är att ha hästar som väljer att vara med mig, inte för att de blir tvingade utan för att de tycker att det är roligt och givande. Min vision är hästar som vet precis hur starka de är och bär upp sin kropp och sina rörelser med stolthet. Jag vill att våra träningspass ska vara som en dans där vi turas om att föra. Jag vill känna genuin lycka när jag umgås med mina hästar och jag vill att de ska känna precis samma sak när de umgås med mig.
Nu känner jag att jag är på en plats i livet där jag har funnit den väg som känns rätt för mig och mina hästar, och genom att erbjuda mina tjänster som digital tränare så hoppas jag av hela mitt hjärta på att kunna hjälpa mina kunder att hitta den väg som känns rätt för dem. Jag vill finnas där och hjälpa människor såväl som hästar att få en djupare och mer meningsfull relation till varandra.
♞ PLAYLOVELEARN ♞ 